And everything comes back..

Tunga tårar faller ner för kinderna,
och världen målas svart ännu en gång.
Varför är det så?

Jag förstår inte,
jag var ju så glad nyss.
Jag kände skrattet bubbla i bröstet
och mina ögon glittrade.
Men någonting splittrades,
och allting blev fel.

Jag vill vara lycklig.
Varenda sekund, varenda minut,
varenda timme, vartenda dygn.
Varje vecka, alla månader.
Många år, hela mitt liv.

Texten beskriver mitt liv kan man säga.
Alltid när jag byggt upp något rasar det igen och allt blir svart.
Jag orkar inte att det ska vara såhär jämt. Just nu känns det som
jag kommer bli ensam vilken sekund som hällst, som om alla ska lämmna
mig. Jag är så jävla rädd. Rädd för att bli lämmnad ensam, rädd för att
alla ska sluta tycka om mig. Varför kan jag inte lita på era ord?
Det går bara inte. Jag vill lita på dom, men jag har så jävla svårt att tro på allt.
Och nu blir jag så jävla trött på mig själv för att jag skriver allt det här,
men på nått sätt måste man ju få ut det? Det finns ingen jag kan prata med heller,
för det är ingen som fattar..på rikitgt.. fan, jag önskar bara att alla problem
försvann. Jag vill va som er, jag vill inte vara jag. Varför kan jag inte bara
vara som er? Det här året kanske inte kommer bli så bra som jag trodde.
Det här året kmr ensamheten favolisera mig känns det som. fan du ska jag sluta
sitta här och tycka synd om mig själv.