orden spelas upp gång på gång i mitt huvud, det är som att någon har satt dom på repeat.
dom vill bara inte försvinna. eller jag tror det är jag som inte vill att dom ska försvinna.
det va dom orden som fick mig att vara happYeli, dom som fick mig att känna mig värdefull.
ju mer jag tänker på det ju mer inser jag hur mycket det betydde för mig.
jag kan bara inte släppa det. jag skulle vilja radera alla minnen. men då skulle jag inte ha
något fint att titta tillbaka på. hur kan man sakna något så mycket att man känner sig tom
innuti? som ett hål i hjärtat och som ett slag i magen. svek! det är ett ord jag inte tycker om.
när man blir sviken, det måste vara bland det värsta som finns. man försväntar sig något,
man bygger upp något tillsammans. sen kommer sveket och förstör. Ingen kan bli somvanligt
igen. ibland önskar jag bara att någon hade uppfunnit en tidsmaskin. så man kunde spola tillbaka tiden och göra saker ogjorda. fast igentligen har jag inget att ångra. det kanske skulle slutat såhär i vilket fall som hällst. det känns bara så svårt. jag hatar att förlora sånt som jag älskar.
jag älskade dig. Jag vill kunna säga hur mycket jag ångrar allt, att jag ångrade varje dag, varje timma, varje minut och varje sekund med dig. jag vill kunna säga hur mycket jag hatar dig. Men jag kan inte ljuga. man kan inte hata något man älskat högst av allting här i livet. var jag otydlig när jag sa att jag älskade dig, var det något du inte förstog? ljög du när du sa att jag var det bästa som hänt dig? jag har inte bestämmt mig om jag saknar dig eller inte. jag vet att en del av mig saknar dig. men om jag tänker efter va du fan sjuk i huvudet vissa tillfället. hur jävla konstig som hällst. Men din andra sida. så jävla underbar, det gick inte motstå. det var helt enkelt du och jag mot dom. Jag vet fortfarande inte vilken av dom två sindorna jag såg som var du. snart måste jag bestämma mig vad jag vill. jag vet ju att jag inte vill ha tillbaka det. men det känns endå så fel att säga det. för ibland tänker jag bara på hur mycket jag skulle ge för att få det tillbaka. jag vet helt enelt ingenting. Men igentligen är de ju bara bäst att lägga ner. det skulle endå aldrig kunna bli som det var då. det ska inte vara du och jag. vi ska inte äns känna varandra. livet är orättvist. Det känns som det va igår, tiden har gått så fort. Det va igentligen inte så länge sen då allt tog slut. fast det va ju ganska länge sen det började att sakna dö ut. men endå kom dom tillfället upp då det verkade som det skulle va vi. ne ush jag vet inte varför jag skriver det här. antar att jag bara ville få ut det nu en gång för alla. det kanske försvinner fortare om jag skiver ut det. ingen vill nog att det här året ska ta slut mer än vad jag vill, det känns inte som att jag kan lägga något bakom mig från det här året förns nästa börjar. det ska bli så himmla skönt med en ny start. ett nytt liv.
Update 22:05
Fyfan nu måste vi göra något åt det här livet.
ROLIGT. det är mitt favorit ord och jag tycker vi ska leva upp till det lite oftare.
det har dagen har vart min klago dag men nu tycker jag det är dags att göra något.
jag vill ha roligt. fast mest av allt vill jag fly från stan, fly från alla minnen som är fast
klistrade i den här hålan. Något som skulle sitta fint just nu är en solsemester!
och massa pengar till shopping
Architectual Boston from me, You and Who
10 år sedan
